Spero di rivederLa

Är helt klart lyckligast i världen.

Det där tvivlet jag hade innan är som bortblåst. Åker hem till Stockholm på torsdag kväll för en långhelg hemma och möte på tisdag morgon. Så jävla taggad så det finns inte!

Har fått ett erbjudande jag inte kan tacka nej till. Det innebär att jag måste tacka nej till något som jag tycker skulle vara SJUKT kul. Jag önskar att jag kunde kombinera. Jag borde kunna kombinera. Jag ska kolla upp möjligheterna att kombinera.

Fyllde år i lördags. Blev bortglömd av typ alla. La upp en bild på min födelsedagstårta och sms:en började trilla in. Kändes sådär.

Kände mig bortglömd. Vilket jag var.
Hursom hade jag och Alice den bästa dagen med filmmys och god middag.

Om tre dagar sitter jag på ett tåg tillbaka till Småland. Holsbybrunn.

Sista dagen på jobbet nu. Åker tillbaka till skolan nästa måndag. Det innebär ledigt i en vecka lite drygt. Då blir det till att vila upp sig, träffa alla finisar, packa, softa och bara ha det bäst.

Kusin Vitamin.

Farmor: Men Matilda! Ska du inte äta mer än sådär?

Lillfamiljen.

Bästa och finaste Anna och Erik.

Bada bada bada.

Kvällar man minns

Niklas med soporna. Hade inga fler bilder. Tog inga fler bilder. Det får räcka så.

Ni får bilder i morgon. Jag glömde sladden hemma.
Helgen har varit FANTASTISK!
Fint väder, glada vänner, fest och bus på berg.
Var en smula seg i går. Satt och zombieåt frukost när David kom över med sin båt och badring och frågade om någon var extra seg i dag. Linn knuffade på mig på badringen och ut i sjön for vi. Jag fick både bada och flyga av ringen. Tröttheten var som bortblåst och jag kände mig lycklig av att finnas till. Nu tillbaka på jobbet för ytterligare en jobbvecka.
Har en del spännande möten den här veckan också. Längtar så jag dör.
Men som sagt. Bilder får ni i morgon. Eller efter lunch då jag ska hem en sväng då.
PUSS

Ni får en bildlös uppdatering här och nu.

Jag har lämnat Stockholm bakom mig för några dagar nu.  Är hus- och kattvakt hos morsan. Nasse lever och frodas. Jag tömmer skafferierna.

Ligger i hårdträning inför en svår uppgift i augusti. Det kräver uthållighet och benstryka. Så det är bergsklättring och squats som gäller för mig.

Anledningen till bildfattigheten är att jag sällan har tid att föra över bilder till datorn utan gör det på jobbet. Finns lite mer tid för sånt då mellan mina uppgifter.

Men nu blire müssli och frysta bär innan jag cyklar iväg till backen.

Vet inte vad jag ska skriva riktigt.
Vad vill ni läsa ni få och tappra som tar er in? Ge mig inspo.
Jag ska bli bättre, men då vill jag veta vad ni vill se/läsa om.

Hej alla fans, ni verkar gilla mina bildbomber. Så här kommer en ny.

Norrtälje Ån.

Johannes. Kolla in hans nya låt btw. Hoodrats

Världens vackraste Enskär.

Slottsälgen.

Självklart var det en pool på slottet.

På slottet fanns även Sveriges äldsta bowlingbana. Manuell, fett jobbigt.

Världens bästa pappa.

Detour.

Carro räddar djur i vanlig ordning. Här med fiskmåsen Måzart och bästa kompisen Chili. Och jag såklart.

Åker hem till Stockholm om en timme.

Då jag har blivit bitvis publicerad på Nyheter24.se's reporterblogg och blivit hatad, hyllad, ratad och kallad diverse ord så väljer jag att publicera min ledare i sin helhet.
Enjoy.

Året är 2012.
Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund kallade i förra veckan en kvinnlig sportreporter för ”lilla vän”. De unga journalisterna i samhället rasade och kallade honom för mansgris och gubbjävel. Själv blev jag föga förvånad. Han är van att sitta där med en pinne i röven och inte få tillrättavisningar och motfrågor av kvinnor.
Under min sex veckor långa praktikperiod som sportjournalist, ensam tjej på redaktionen bör tilläggas, möttes jag av många förvånade harklingar i telefon när jag intervjuade diverse sportprofiler. De flesta sa ingenting och pratade på som vanligt när den största förvåningen lagt sig.

Men sen kom det där samtalet. Jag hade försökt nå honom i två dagar. Jag hade ringt, lämnat röstmeddelande och skickat sms. Jag hade förklarat i mina meddelanden att jag kom från en sportredaktion och ville ställa frågor om hans karriär. Till slut kom ett sms om att jag kunde ringa upp. Han förklarade i inledningsfrasen att han hade haft mer än vanligt att göra. Förståeligt tyckte jag.
Sen kom det.
- Är du en sån där modereporter och vill ha mig som modeexpert?
Jag började, mitt i skammen över att ha blivit kallad för modereporter, förklara mig och berätta om att jag var sportjournalist och skulle ville göra en intervju med honom om hans karriär.
Då kom dödstöten.
- Men, du är ju tjej?
Bojan Djordjic hade på mindre än en minut tryckt ner mig på marken, hånat mig och fått mig att skämmas över att vara av det kvinnliga könet.

Året är 2012.
På sportredaktioner runt om i Sverige är kvinnor en minoritet. Kolla på VM som pågår just nu. I studion står två karlar och tjabblar, vi har två kommentatorer som pratar under matchen och en tjej som, om hon har tur och får TV-tid, under någon minut i pauserna intervjuar spelare eller tränare.  Så ser det ut på de flesta sportredaktionerna runt om i landet. Letade efter kvinnliga bylines bland tidningarnas sportsidor. Hittade ett fåtal. Är kvinnliga journalister så rädda för att synas och höras i ett mansdominerat yrke? Eller är männenså fittskraja och rädda att kvinnorna kommer putta ner dem från sina höga hästar och därmed ge de färre jobb?  Jag vet inte.

Men en sak är klar. Bojan gav mig den extra spark i röven som fick mig att vilja kämpa mer och hårdare och vilja bli en bättre journalist.  Att jag som tjej skulle hamna i underläge för att jag inte har hår på bröstet och någonting som dinglar mellan benen är inte något jag kommer gå med på. Jag kommer stå där jag står. Kämpa mig framåt. Och visa alla praktrövar att jag är att räkna med i framtiden. Jag kan om jag vill. Jag vill och därför kan jag.