Spero di rivederLa

Gårdagens bravader med den gyllene trion är ganska så vaga.
Jag minns tiden hemma hos hannah, jag minns tiden på trädgårn,
jag minns färden till mobergs,
sen minns jag ett seriöst snack med Michan,
jag minns att jag och stina drev sönder halva dansgolvet.
Jag minns en sorglig typ sittandes mot en lycktstolpe och jag minns pär som kom och hämtade mig.

Jag minns även att jag skrattade och verkligen, verkligen kunde slappna av.
För första gången  på nästan ett år var jag uppe på mobergs och verkligen slappnade av.
Jag var inte rädd för att göra fel, för att hindra bråk, för att bli arg.

Läkningstiden är över. Nu börjar det på riktigt.