Spero di rivederLa

Klockan börjar närma sig halv elva på förmiddan. 8 timmars tidsskillnad känns väl sådär. Solen skiner och jag är nästan helt redo att bege mig ner på stranden. Igår blåste det åt rätt håll så vattnet var klart och nästan karibienvarmt. Det enda som nu stoppar mig från att gå ner tillstranden är att min rygg inte är insmord. Och en röd Tilda är inget att hänga i julgranen.

Trots att det är 6 dagar kvar innan planet lyfter ifrån San Jose - Costa Rica så kan jag inte sluta oroa mig. Tänk om vulkanen på Island  inte slutar att spruta aska. Hur ska jag då komma hem? Sitta i New York känns iof inte  helt fel men sen så känner jag ingen där så så jävla kul kan det inte vara.

Hemlängtan är även en grej som börjar krypa på. Familjen och vännerna lockar. Inge illa gentemot mitt sällskap här men en tekväll med syster kan ingen slå.

Ne, nog med det här. Jag ska bli brun nu!

Puss på er!