Spero di rivederLa

Jag och Victor sitter just nu och käkar frukost med varsin dator framför sig. Han i jobb, jag i pleasure.
Blogg och Facebook för en sista uppdatering. Mitt  plan är ca  två timmar försenat. Mins tidsplanering hade vart bra om planet gått i tid.

Jag kan berätta att jag fick en stämpel som knarkkurir här på Arlanda. Då denna resa är ett väldigt nytt påhitt så har jag ingen större koll på vart jag ska, hur jag ska ta mig runt, jag vet dock vart jag ska bo i två nätter men mer än så har jag faktiskt ingen koll på. Det blev väldigt många följd frågor. Vem betalade biljetten? I vilket syfte? Varför just Colombia? Vem ska du möta där? Hur tar ni er runt? Varför köptes biljetten i fredag?

Och jag blir ju så jäkla nervös. Hjärtat i halsgropen, pulsen skenar och jag börjar skratta.

Ne, vi måste ställa fler frågor. Vems är väskan? När packade du väskan? Har någon givit dig ett paket? Något som inte är ditt? Har du vapen i väskan? Kan någon ha lagt en bombi din väska? Knark kanske? Vart har väskan vart sedan du packade den?
Jag fortsätter svara medans jag darrar på rösten, skrattar och ler.

Vi måste scana dina väskor. - Båda  två?
Jajjemensan, båda två. - Ni ska inte scana mig också på samma gång?
Tror du det behövs? - Eh, hehe neee.

Väskorna var iaf cleana. Tack och lov. Haha. 

Du kan checka in nu. 

Nej men det kunde jag ju inte alls det . Jag ska inte ens in i USA, endast mellanlanda men ändå så måste jag ansöka om inresetillstånd. SJUKT! Ringer Victor som redan sitter i loungen och väntar på mig att fylla i det där jävla formuläret till mig. Jag sitter och ser ut som en ledsen hund samtidigt som jag fortsätter att skratta.
Vi skyndar oss och fyller i det där på distans och slutligen är allt klart. Jag får checka in, jag får gå genom pass och säkerhetskontrollen utan problem och nu sitter jag i loungen med Victor. Vi har käkat frukost och är redo att flyga. Dock är även hans plan försenat.

Men hang tight. Moore to come.