Velkommen ombord i toget til Oslo S.
Jag gav inte upp.
Jag insåg att det var dags att åka hem.
Jag vantrivdes någe fruktansvärt.
Varje dag jag vaknade och varje dag jag skulle gå och lägga mig och all tid därimellan mådde jag riktigt dåligt.
Det var aldrig någon som frågade hur jag mådde, det var aldrig riktigt någon som brydde sig.
Jag hade inga vänner och jag gick inte riktigt ihop med dom jag bodde med.
Och den där jävla skylten som hängde i taket och snurrade fram och tillbaka på tågeet som jagkärna skulle vilje förstöra. "velkommen ombord i toget till oslo s"
Vaddå i tåget? Dumma jävla norrmän.
Och i oslo blev jag upplockad av världens bästa människa.
Ramlade ner i sängen vid fem-snåret i morse.
Pratade om krokodiler, katter och hundar. Minns inte med tydligen.
Min 20:de födelsedag började så vidrigt dåligt men slutade så fantastiskt bra.
Och tack för alla gratulationer.
