Spero di rivederLa

Jag gillar killar. Alltså som vänner. När jag var yngre så hade jag bara en massa killkompisar. Det var roligare att leka krig än med dockor. Nuförtiden har jag inte så många killkompisar kvar. Eller där ljög jag. Jag har massor av killkompisar kvar. Men det är alltid någe krux.


Jag har en väldigt bra vän sen många många år tillbaka. Vi tycker väldigt mycket om varandra, på det vänskapliga stadiet men vi träffas ungefär bara en gång per år. Vilket är väldigt synd då vi har väldigt trevligt tillsammans. Hur som, min vän och jag möttes och stod och pratade, hans flickvän ställde sig två meter därifrån, stirrade ondsint på mig samtidigt som hon stod och bet ihop käkarna. Jag frågade lite försiktigt min vän om hon mådde bra. Han svarade att hon inte var så förtjust i mig eftersom vi var så bra vänner. Lite senare så går jag iväg och sätter mig bredvid honom och snackar. Den onda tjejen syndes inte till, trodde jag. Huxflux står hon mitt framför nyllet på mig och hånglar upp sin pojkvän länge och väl för att sedan vända på klacken och gå. Snacka om att hävda sig!

En annan när vän till mig och jag gjorde sällskap hem en natt från en efterfest.. Vi snackade och skrattade och hade det fruktansvärt roligt. Han hade tidigare under kvällen sagt att han  både hatade och älskade att jag hade kommit till efterfesten som han var på och jag frågade hur det kom sig att han hatade det. Brutalt ärligt och utan en uns ironi i rösten: Jag vill bara gå hem och ligga med dig! Säger man så?  Nej det gör man inte!  Vänner är vänner. Man äventyrar inte en vänskap med ett förslag om att ligga. Jag har sambo. Vart på vägen glömdes det bort? Nej, nej nej.


Jag gillar mina kompisar. Mycket. Men ibland önskar jag att jag hade en vän som varken raggar på mig eller har en flickvän som hatar mig. Något av det kan jag väl iaf få?