Spero di rivederLa

Året är 2012.
Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund kallade i förra veckan en kvinnlig sportreporter för ”lilla vän”. De unga journalisterna i samhället rasade och kallade honom för mansgris och gubbjävel. Själv blev jag föga förvånad. Han är van att sitta där med en pinne i röven och inte få tillrättavisningar och motfrågor av kvinnor.
Under min sex veckor långa praktikperiod som sportjournalist, ensam tjej på redaktionen bör tilläggas, möttes jag av många förvånade harklingar i telefon när jag intervjuade diverse sportprofiler. De flesta sa ingenting och pratade på som vanligt när den största förvåningen lagt sig.

Men sen kom det där samtalet. Jag hade försökt nå honom i två dagar. Jag hade ringt, lämnat röstmeddelande och skickat sms. Jag hade förklarat i mina meddelanden att jag kom från en sportredaktion och ville ställa frågor om hans karriär. Till slut kom ett sms om att jag kunde ringa upp. Han förklarade i inledningsfrasen att han hade haft mer än vanligt att göra. Förståeligt tyckte jag.
Sen kom det.
- Är du en sån där modereporter och vill ha mig som modeexpert?
Jag började, mitt i skammen över att ha blivit kallad för modereporter, förklara mig och berätta om att jag var sportjournalist och skulle ville göra en intervju med honom om hans karriär.
Då kom dödstöten.
- Men, du är ju tjej?
Bojan Djordjic hade på mindre än en minut tryckt ner mig på marken, hånat mig och fått mig att skämmas över att vara av det kvinnliga könet.

Året är 2012.
På sportredaktioner runt om i Sverige är kvinnor en minoritet. Kolla på VM som pågår just nu. I studion står två karlar och tjabblar, vi har två kommentatorer som pratar under matchen och en tjej som, om hon har tur och får TV-tid, under någon minut i pauserna intervjuar spelare eller tränare.  Så ser det ut på de flesta sportredaktionerna runt om i landet. Letade efter kvinnliga bylines bland tidningarnas sportsidor. Hittade ett fåtal. Är kvinnliga journalister så rädda för att synas och höras i ett mansdominerat yrke? Eller är männenså fittskraja och rädda att kvinnorna kommer putta ner dem från sina höga hästar och därmed ge de färre jobb?  Jag vet inte.

Men en sak är klar. Bojan gav mig den extra spark i röven som fick mig att vilja kämpa mer och hårdare och vilja bli en bättre journalist.  Att jag som tjej skulle hamna i underläge för att jag inte har hår på bröstet och någonting som dinglar mellan benen är inte något jag kommer gå med på. Jag kommer stå där jag står. Kämpa mig framåt. Och visa alla praktrövar att jag är att räkna med i framtiden. Jag kan om jag vill. Jag vill och därför kan jag.