Spero di rivederLa

Det skulle bli årets resa. Årets fest. Det började så himla bra med fest och skratt på tåget. Jag dansade med vänner. Jag hånglade med pojkvännen. Jag drack fulgroggar och älskade livet. 

Klumpen i magen kom redan när vi anlände till Helsingborg. Vi blev bokstavligen eskorterade ur tåget av poliser. De var överallt. Jag var aldrig rädd, jag hade mina vänner vid min sida och hela djurgårdsfamiljen runt omkring mig. Ingenting kunde hända. 

Sen kom det. Med solen i ögonen på Olympiastadion kom beskedet. Paniken byggdes upp. Vi var en man kort. 

Efter det är det diffust. En panikångestattack på öppen gata med en hårt kramande fonz vid min sida. Jag skällde ut en polis. Han var där för att skydda oss. HUR kunde han låta en av våra dö? Var va han när allt rasade? 

En gråtande pojkvän som ville ha sin hand i min hela resan hem och den gråa sörjan byggdes på. Inte många ord har kommit ur mig sen i söndags. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag gråter, jag tänker och jag mår riktigt jävla uruselt. Det kunde ha varit min pappa. 

I går när det var hockey lämnade jag inte hans sida. Jag kramade och höll armkrok. Uppskattade varenda sekund med honom. Jag har en pappa att krama. 

Fyra barn förlorade sin i söndags. 

Han gick på fotboll och kom aldrig hem igen. 

Så här i dagarna har jag uppskattat alla mina vänner och min familj extra mycket. Jag har uppskattat mina vänner som inte vet vad sport är som hört av sig med kärlek till mig och min djurgårdsfamilj. Vi är alla samma kött och blod.

Ta hand om varandra. Livet är skört.